Nyheter
2010-05-04
Sanna Eriksson 
Tio friska starka vilsetjejer bjöd upp till kamp på helgens 10-mila. På motståndarlistan stod, förutom drygt 300 herrlag, även tre andra rena damlag. Av dessa besegrades två och LiTHe Vilse slutade på en fin 269:e plats. Här är reportaget från insidan.
Till slut stod vi äntligen där i Finspång och väntade på startskottet. Ur vilses breda tjejtrupp hade de tio starkaste samlats och alla var lika taggade att ta sig runt hela herrkavlen.
Nej, en var nog extra taggad – Sarah Tibell på första sträckan hade snabbt lagt de sju kilometrarna i damkavlen bakom sig, dragit på sig lampan och vässat armbågarna för masstart med 300 pers. Passa på att nypa så många i rumpan du kan, tyckte Coach, men det hade inte Sarah tid med förstod vi när hon susade förbi oss där vi stod med flaggor och Bandarn och skrek bredvid startfållan.
Vi hann också se IK Hakarpsflickornas, Lunds OK:s och huvudkonkurrenterna Kolmårdens OK:s starttjejer springa iväg uppför kraftledningsbacken.
När Sarah en stund senare kom in på upploppet till tonerna av vilsehitten Kantarell (några timmar senare undrade en ur publiken om vi verkligen bara hade en enda låt?) var det som tredje snabbaste tjej och hon skickade iväg Terese Wängdahl med ett ”Det är jättekul!”.
Med de orden ringandes i huvudet (gissningsvis ackompanjerade av Kantarell) kunde Terese i lugnt och säkert tempo beta av kontroll efter kontroll. Publiken och coacherna kunde med spänning se henne varva, med nästan hela Kolmårdens försprång inhämtat.
Och mycket riktigt kunde Terese skicka ut Alva Alla Hänger Mig Olsson i kanonläge på långa natten, bara tre minuter efter Kolmårdens Linnea Lidström.
Nu började den riktigt spännande resan. Under nästan tre timmar kunde vilsefansen se Alva gå om, bli upphämtad av och sedan råspurta mot Linnea och glädjen vid fållan visste inga gränser när Anna Niklasson fick gå ut några viktiga meter före Kolmården.
Lundalöparna hade Alva med följe redan totalkrossat.
Anna såg pigg och säker ut där hon sprang, till tonerna av – just det, ja. Desto tröttare var Alva, som blek men lycklig stapplade upp till tältet.
”Jag har sprungit hela natten”, konstaterade hon när fåglarna kvittrade. Nu kom bullförrådet väl till pass och baktanterna Terese och Matilda och fikasponsorn Hemköp ska ha cred för att Alva orkade ta sig till duschen, trots att ”Jag har aldrig varit så trött”.
Medan gryningen långsamt övergick i morgon älgade Anna på i skogen och efter ett rent lopp kunde hon skicka iväg Maria Schmiterlöw med utökat försprång gentemot Kolmården.
Under tiden hade fler fans vaknat och hejaklacken bestod nu av vilselöpare, coacher, fans och kolmårdare. Och Bandarn förstås.
Efter ett stabilt lopp kom Schmittan till växling, nästa tjugo minuter före Kolmården.
Hon skickade ut vår sist inkallade reserv, Jenni Simola, som dragit på sig vilsetröjan lite motvilligt (”Jag visste att ni skulle övertala mig till det här!”) men som taggat till och såg superladdad ut där hon pilade iväg.
Kolmården hade inte en chans, vare sig mot henne eller mot Lovisa Ljung på den sjunde sträckan och publiken kunde nu njuta både av värmande solstrålar och ett LiTHe Vilse som såg säkrare ut än någonsin.
Både Jenni och Lovisa gjorde stabila utan större missag. "Jag älskar orientering!", utropade Jenni där hon studsade runt efter loppet.
Lika pigga som Jenni var inte Coacherna vid det här laget, men vi gnuggade nöjt våra händer när Jennie Pettersson sprang ut, på tryggt avstånd från Repet. Ett av våra mål var att bara ha två sträckor med i omstarten och det hade tjejerna nu klarat med bred marginal.
Även Jennie gjorde ett bra lopp och vid fållan konstaterade vi att om bara Matilda Jonsson och Sofia Salomonsson lyckas ta sig runt och bli godkända, så skulle vi piska både Kolmården och Lund.
Men man kan aldrig andas ut förrän den feta kvinnan sjunger, eller hur det nu heter. Sofia var orolig för att hennes onda vad skulle stå i vägen för henne, men den skötte sig och hon sprang i mål i gassande solsken till dånande Kantarell.
Matilda blev till slut både minst och sist, men efter en riktig kämpainsats på den nionde sträckan hittade även hon tillbaka och satte segermarginalen till Kolmården till 45 minuter och 22 sekunder.
Resten av laget försökte hänga med henne på upploppet med flaggor och Bandarn och undrade efter mållinjen hur hon haft det i skogen. "Jag var bara LITE vilse", blev kommentaren från ännu en glad vilsetjej.
Jenni och Amélie satte ord på vad många tänkte denna soliga majhelg: "Jag är med nästa år!" Det viskas redan om Lisa Lill-Emil Kalered som blivande Coach.
Fotnot: IF Hakarpsflickorna blev bästa damlag med placering 243. LiTHe Vilse blev 269:e och Kolmårdens OK 274:e lag. Lunds OK slutade på en 280:e plats.
Till slut stod vi äntligen där i Finspång och väntade på startskottet. Ur vilses breda tjejtrupp hade de tio starkaste samlats och alla var lika taggade att ta sig runt hela herrkavlen.
Nej, en var nog extra taggad – Sarah Tibell på första sträckan hade snabbt lagt de sju kilometrarna i damkavlen bakom sig, dragit på sig lampan och vässat armbågarna för masstart med 300 pers. Passa på att nypa så många i rumpan du kan, tyckte Coach, men det hade inte Sarah tid med förstod vi när hon susade förbi oss där vi stod med flaggor och Bandarn och skrek bredvid startfållan.
Vi hann också se IK Hakarpsflickornas, Lunds OK:s och huvudkonkurrenterna Kolmårdens OK:s starttjejer springa iväg uppför kraftledningsbacken.
När Sarah en stund senare kom in på upploppet till tonerna av vilsehitten Kantarell (några timmar senare undrade en ur publiken om vi verkligen bara hade en enda låt?) var det som tredje snabbaste tjej och hon skickade iväg Terese Wängdahl med ett ”Det är jättekul!”.
Med de orden ringandes i huvudet (gissningsvis ackompanjerade av Kantarell) kunde Terese i lugnt och säkert tempo beta av kontroll efter kontroll. Publiken och coacherna kunde med spänning se henne varva, med nästan hela Kolmårdens försprång inhämtat.
Och mycket riktigt kunde Terese skicka ut Alva Alla Hänger Mig Olsson i kanonläge på långa natten, bara tre minuter efter Kolmårdens Linnea Lidström.
Nu började den riktigt spännande resan. Under nästan tre timmar kunde vilsefansen se Alva gå om, bli upphämtad av och sedan råspurta mot Linnea och glädjen vid fållan visste inga gränser när Anna Niklasson fick gå ut några viktiga meter före Kolmården.
Lundalöparna hade Alva med följe redan totalkrossat.
Anna såg pigg och säker ut där hon sprang, till tonerna av – just det, ja. Desto tröttare var Alva, som blek men lycklig stapplade upp till tältet.
”Jag har sprungit hela natten”, konstaterade hon när fåglarna kvittrade. Nu kom bullförrådet väl till pass och baktanterna Terese och Matilda och fikasponsorn Hemköp ska ha cred för att Alva orkade ta sig till duschen, trots att ”Jag har aldrig varit så trött”.
Medan gryningen långsamt övergick i morgon älgade Anna på i skogen och efter ett rent lopp kunde hon skicka iväg Maria Schmiterlöw med utökat försprång gentemot Kolmården.
Under tiden hade fler fans vaknat och hejaklacken bestod nu av vilselöpare, coacher, fans och kolmårdare. Och Bandarn förstås.
Efter ett stabilt lopp kom Schmittan till växling, nästa tjugo minuter före Kolmården.
Hon skickade ut vår sist inkallade reserv, Jenni Simola, som dragit på sig vilsetröjan lite motvilligt (”Jag visste att ni skulle övertala mig till det här!”) men som taggat till och såg superladdad ut där hon pilade iväg.
Kolmården hade inte en chans, vare sig mot henne eller mot Lovisa Ljung på den sjunde sträckan och publiken kunde nu njuta både av värmande solstrålar och ett LiTHe Vilse som såg säkrare ut än någonsin.
Både Jenni och Lovisa gjorde stabila utan större missag. "Jag älskar orientering!", utropade Jenni där hon studsade runt efter loppet.
Lika pigga som Jenni var inte Coacherna vid det här laget, men vi gnuggade nöjt våra händer när Jennie Pettersson sprang ut, på tryggt avstånd från Repet. Ett av våra mål var att bara ha två sträckor med i omstarten och det hade tjejerna nu klarat med bred marginal.
Även Jennie gjorde ett bra lopp och vid fållan konstaterade vi att om bara Matilda Jonsson och Sofia Salomonsson lyckas ta sig runt och bli godkända, så skulle vi piska både Kolmården och Lund.
Men man kan aldrig andas ut förrän den feta kvinnan sjunger, eller hur det nu heter. Sofia var orolig för att hennes onda vad skulle stå i vägen för henne, men den skötte sig och hon sprang i mål i gassande solsken till dånande Kantarell.
Matilda blev till slut både minst och sist, men efter en riktig kämpainsats på den nionde sträckan hittade även hon tillbaka och satte segermarginalen till Kolmården till 45 minuter och 22 sekunder.
Resten av laget försökte hänga med henne på upploppet med flaggor och Bandarn och undrade efter mållinjen hur hon haft det i skogen. "Jag var bara LITE vilse", blev kommentaren från ännu en glad vilsetjej.
Jenni och Amélie satte ord på vad många tänkte denna soliga majhelg: "Jag är med nästa år!" Det viskas redan om Lisa Lill-Emil Kalered som blivande Coach.
Fotnot: IF Hakarpsflickorna blev bästa damlag med placering 243. LiTHe Vilse blev 269:e och Kolmårdens OK 274:e lag. Lunds OK slutade på en 280:e plats.