Så kom den då, den stora dagen och tävlingen. Jag kan stolt säga att jag var med. För er som inte var det följer här ett kortare referat.

Nå, jag var kanske inte med på allvar men jag var där, i alla fall. Och det är gott nog.
Hursomhaver. Det var den 28e april, platsen var en speedwayarena utanför Eskilstuna. Jag kom dit strax efter att kvällen gjort det. De flesta av dunderdamerna i Vilselaget hade anlänt mycket tidigare och redan sprungit en stafett. Den gode Karl-Oskar var på plats för att tillsammans med mig uppbära coachskapet.
Tiden gick fort och vipps stod jag med bandarn i ena näven och drog Lins tröja över pannlampsbatteriet med den andra. Sen bar det iväg.

Trehundraisch lampor brakade rätt in i den på förhand påstått usla terrängen och stafetten var i full gång. Lin bar budkavlen förnämligt väl och passade den vidare till Linnea, som rusade till skogs. Just den dagen var hon stark.
Sen rullade det på. Tiden gick. Fort. Växel, växel, växel.
Amelie trotsade allt vad vader heter, och avgjorde kampen mot COL lag 1 på kuppen. Honken sprang den långa natten som hann bli den långa dagen innan hon gav sig av. Emma gav fullgas och var lika studsande på upploppet som när hon väntade på att få kartan av Andrea. Kristine var gladast och rödhårigast i växlingsfållan, och lät inte en rejäl smäll på knät hindra hennes framfart. Och. Hon hann smita under målskynket och växla ut GotlandsJennie fem minuter innan omstartsrepet drogs.

Det var den 29:e april, och morgonen var ljum (fånga den linjen den som kan!). Coach Rönnols tog av sig långkalsongerna och på sig shortsen. Jennie ångade på värre än Gotlandsfärjorna, samtidigt som tre stycken gullila startade om. Stigen-Marie, Jenny S och AnnaN (jag vill kalla henne för Mrs K, men känner på mig att det skulle väcka ont blod) rusade iväg medan bandarn skrålade fram att girls just wanna have fun. Det hoppas jag att de hade. Det sägs att tiden går fort när man har roligt, vilket talar emot detta. För inte gick tiden fort där inte! Nej nej. Vilsedamerna var mycket snabbare än tiden, och Jenny och Marie spurtade in mot mål strax efter att de startat, ivrigt påhejade av alla närvarande Vilsare. Kvar i skogen var den benhårda Anna, som var ute på den långa sista sträckan. 16-17 kilometer, någonting. Ungefär lika långt som hon sprang på ultralång-SM några veckor tidigare. Den församlade hejaklacken la sig i en slänt och väntade. Honken korkade upp whiskeyn. Vi gottade oss i solen. Efter ett par falsklarm så kom hon. Mycket tidigare än beräknat (nej, vi misstrodde dig inte. Du var för bra, bara), till vår stora fröjd. Kvarvarande lagmedlemmar och två sömnnyktra, mössbeklädda coacher hoppade in i målfållan och sprang triumferande genom densamma. David Bowie sjöng för oss på vägen (ja, jag försökte göra skäl för de två inledande versalerna på min mössa). We could be heroes. Just for one day. Och. Målgång!
Jag sa innan, flera gånger, att jag var jävligt imponerad av att 10 damer över huvud taget var uppställda på startlinjen och beredda att sticka i väg. Att samtliga faktiskt stack i väg imponerar än mer. Att alla dessutom med bravur tog sig i mål... Ja, jag är för lite av en poet för att få till rätt ord.

Ni som pratar med mig lite mer regelbundet är kanske bekanta med att jag brukar skryta om min farmor som åkte Vasaloppet på 60-talet, när det var förbjudet för kvinnor att göra det. Utöver detta så har jag numer 10 stycken übercoola 279:e-platsare att skryta om att jag känner. Tack för det.
Jag är stolt. Stolt över att få vara med i samma förening som er, bästa lagmedlemmar. Så jävla bra! You can be heroes. Vilken dag som helst.

Återigen fastslaget att LiTHe Vilse är bäst i Sverige. Nästa år blir det topp 200, eller vad säger ni?