Das Höstfest är över, med allt vad det innebär. Häng med på hr. Ordförandes förvridna minnens vildvuxna stig!
Lillklockan klämtar alltjämt, emedan storklockan slår. Carl-Michael hade förmodligen varit synnerligen stolt över mig, burken och Martinsson där vi satt på efterfest hos Johan och sjöng hans (Carl-Michaels, alltså) låtar för vår fullaste hals. Aldrig någonsin har nymfen glimmat som så förut.

Nåväl, det har ingenting med någotning att göra, egentligen.
Kanske.

Förmodligen är det sköldpaddor hela vägen ner.

Jonas Gardell skriver pga nån gammal kärring som heter Eivor och klipper ut guldstjärnor i en bortglömd by i norraste Norrland. Själv fabulerar jag enbart för mitt eget höga nöjes skull. Så känn er inte snuvade på konfekten, den var aldrig ämnad åt er i alla fall!

Egentligen så har jag just int

Tillägg kvällen efter: Jag råkade visst skriva ett förbjudet tecken i nyheten, så mitt orerande om vilken korsett som är bäst avsedd för Andreas bröst (enligt henne själv) och oriktimligheterna i att dricka whiskey klockan kvart i ett är försvunna och kommer förmodligen aldrig mer att påträffas, tyvärr. Well, well. Sånt är livet