På allmän begäran följer här en kortare(?) text som syftar till att redogöra
för dagens händelser, då vilses häftiga mix-lag spelad semifinal, i den märkliga idrott, vilken i folkmund oftast benämns som innebandy.

Likt alla sämre författare väljer jag att skriva min berättelse i strikt kronologisk ordning,
då jag inte i någon större utsträckning behärskar andra former av texter.
Nåväl; Allt tog sin början då ett litet mail
damp ner i den elektroniska postlådan. Lin lockade med slutspel och fika och allsköns trevligheter.
Vardande den enda vilsaren som ståtar med
ett ordentligt slutspelsskägg (ett klargörande
bör göras här: jag har aldrig haft för syfte att raka av det då slutspelet var slutspelat) fann
jag det självklart att delta i den stundande bataljen.
Anmälan gjordes per omgående.

Därefter förflöt en del tid, vilken, i sammanhanget, inte bjöd på några intressanta händelser.

Såsmåningom, däremot, letade sig almanackan fram till den 11 maj, matchdag!
Gödkalven slaktades, trumpetarna trumpetade och flaggorna vajade i vinden!
Runt om i landet kunde tissel och tassel höras,
om den sammandrabbning som med stormsteg närmade sig.
Det hårdtränade laget tog det däremot ganska
lugnt och höll en låg profil.

Som alla vet är den mentala biten det viktigaste i innebandy (no karate here, karate here! ni vet...), så undertecknad ägnade timmen innan nedsläpp till att verkligen fokusera på vad som komma skulle.
Med andra ord: Efter att jag hämtat in
kalsongerna från tvättstugan, satte
jag mig vid datorn en stund till för att sedan packa väskan och som pricken över i:t
slänga (vinyl=O)) på Ace of spades på fullaste volym.
Jag lämnade lägenheten just som Lemmy för full hals proklamerade att "I dont want to live forever!"
Den mentala styrkan var på topp, uppladdningen hade lyckats!

Efter diverse cyklande och klädbytande ren dez vouzades (hur fan stavas saker och ting egentligen??) det med laget,
varpå det konstaterades att de som skulle få utstå blod, svett och bårar (matchen, that is..) var:

Karin "The Butcher" Elfving
Andrea "Honken" Westerdahl
Erik "RudiVöller" Moqvist
Jakob "Kokoskakan" Gustavsson
Peter "Kuken" Aronsson
Sara "The Locomotive" (kokoskakans förslag) Helander
Lin "Bullen" Eriksson
och så lilla jag då, givetvis.

För moståndet stod ett muntert gäng som kallade sig läk(t)arlaget (eller lirarna eller hur det nu var).
Redan under inmarchen roffade de åt sig någon
form psykologiskt övertag, då det visade sig att de bar sina klubbor i någon form av fodral,
men så lätt skulle vi inte låta oss kuvas.
Taktiken lades fram av vår eminenta lagledare;
"Om ni har bollen, slå upp den bara. Försök inte passa, för då kommer de bara ta den och göra mål."
Den som levde fick se att Lin faktiskt hade gjort en väldigt korrekt analys av matchförloppet.
Glatt konstaterades det även att vi i vårt
senaste möte, mot nämnda lag, höll siffrorna nere, "det blev ju inte nått på tjugo iallafall..."
Målet för dagen fastställdes: Vi ska förlora med ensiffrigt.

Hursomhaver gick matchen tids nog igång, iallafall.
Besvikna såg vi upp mot läktarna som gapade ödsligt tomma. Både de bengaliska eldarna och huligantutorna uteblev.
Motståndarna visade sig övermäktiga redan i tekningsmomentet.
därefter höll de bollen ett tag och lyckades så småningom pyttsa in ett turmål. 0-1 var ett faktum.
Svårigheterna med att hålla koll på resultatet (när vilken gjorde vilket mål och sånt) är stor, därav kan det här matchrefferatet bli lite konstigt.
Klart står dock att det, ett par långskott senare, helt plötsligt stod 3-2 till vilses favör. Förvirringen var total!
Motståndarna förmodligen inte särskilt vana vid underläge, och vi ganska obekanta med motsatsen.
Som tur var kvitterade de relativt snart, så att saker och ting blev som de skulle.
De försökte gång efter annan att rycka ifrån, i målprotokollet, men vi bet oss fast
med näbbar och klor. Avståndet upp blev aldrig större än tre mål
(trots att Quissling, oj förlåt Rudi menar jag, påminnde domaren om att han glömt att registrera ett av motståndarlagets mål...).
För att summera matchbilden: De dribblade och härjade och gjorde mål, Kuken och Karin dök i sarghörnet ("var försiktiga med sargen!" vädjade domaren), Andrea lekte hockeymålis,
Erik sköt långskott i mål, de gjorde självmål och hastigt och lustigt blev det halvtidsvila.

Lin bedyrade, diktatoriskt och bra, att vi måste punktmarkera den där killen med halsbandet.
Vi andra nickade i samförstånd. Peter efterfrågade mer kroppskontakt (gör han inte jämt det?) och blev bönhörd.

Den andra halvleken påminnde spelmässigt starkt
om den första, killen med halsbandet fick dock mer uppvaktning.
Motståndarlaget uppvisade dock storartade kvaliteér inom de matematiska
området, då de påpekade för domaren att resultatet var fel, vilket det inte var, samtidigt som de var en spelare för mycket på planen.
Jag säger då det, vad ska de bli av våra läkare...
Tids nog var ställningen 10-10 och den långa visaren pekade på slutminut.
Trötta som ett gäng narkoleptiker såsade vi runt ute på planen och lyckades släppa in ett skitmål strax innan domaren blåśte av det hela.

Uddamålsförlust alltså.
Så nesligt som saker och ting kan bli.
För att dra en tjusig parallell, som
sammanfattar matchen väl, mellan matchen och orienteringsvärlden, så kan man säga att vi var som Södertälje,
medan de var Halden, bara att den här gången så valde de rätt målfålla.

Dock grät vi inte länge, för Lin gjorde skäl för sitt nya smeknamn och hade bullar med sig som vi kunde smaska på, efter matchen. Jakob var dock sämre på skälgörarfronten, då han glömde sina kakor hemma.
Vi satte oss på läktaren och intog de läckra, sockerbeströdda veteklumparna och diskuterade allsköns skit.
Jag vet inte om det var före eller strax efter
det att Peter klargjort för oss att han föredrar svett framför hångel, som Sara kom på att
Yuka hade gett oss en bullpåse också. Denna stod kvar nere i det tänkta avbytarbåset.
Bullarna (som faktiskt hade solrosfkärnor på sig, kul initiativ!!) hämtades och förtärdes
under stor glädje.
Som en blixt från klar himmel var Andrea ombytt till hästtjej, kanhända var hon ute efter nått sånt här: http://upl.silentwhisper.net/uplfolders/upload8/hestmatte.jpg
Det lär vi dock aldrig få veta.

Nej, nu har elefanten dansat färdigt i porslinsaffären, nu ska jag bara smyga in en
liten brasklapp och sen så får det vara nog!

Insmugen Brasklapp: Till detta var jag
nödd och tvungen. Kuken och kokoskillen bad mig göra det här, jag skriver sämst när jag måste.
Ber om ursäkt om det blev för långt och osammanhängande och dumt, eller om någon känner sig påhoppade eller felstavad.

Fridens vare med er och kom ihåg att "the Butcher and the locomotives" skulle kunna bli ett bra bandnamn!